<p style="text-align: center;"><strong>Jag har aldrig gillat hösten.</strong> Har aldrig förstått hur alla älskar hösten. Det finns en sak, en endaste sak som jag gillar med hösten. Det är nystarten som den innebär, men det är det enda, det absolut enda jag gillar med hösten. Jag har aldrig reflekterat över det tidigare. Har alltid trott att jag bara är en människa som inte gillar hösten, men jag har aldrig gått ner på djupet. Aldrig funderat, fram tills nu.</p> <p style="text-align: center;">Och så insåg jag, varför jag inte gillar hösten. För att när hösten kommer, då knackar min sjukdom på dörren. Temperaturen sjunker och min reumatism kommer med en gång. Utan förvarning. Varje höst.</p> <p style="text-align: center;">Sommaren är helt underbar för min del. Jag kan räkna mina dåliga dagar på en hand. Dom är så få. Under sommaren får jag ett smakprov på hur ett vanligt liv hade sett ut för mig. För det är enda gången då jag inte reflekterar över min sjukdom. Sen kommer hösten, och värken och jag inser varje år, att jag ska leva med den här sjukdomen för resten av mitt liv. För RESTEN av mitt liv. Det är där och då som jag sörjer hur mitt liv kanske hade kunnat se ut, utan sjukdomen.</p> <p style="text-align: center;">Jag tänker aldrig på det annars. Det går inte. Jag kan inte tänka på hur det skulle vara om jag inte var sjuk eller varför blev jag sjuk. Dom tankarna är jag van vid att sortera bort, radera, resten av året. Såhär ser mitt liv ut, jag måste acceptera det och jag måste se på det positivt. Men det finns en tid på året då det inte går. Då jag inte kan sortera tankarna. När hjärnan tar över. Det är på hösten.</p> <p style="text-align: center;">Det är som att hjärnan raderat mitt minne av sjukdomen, det är som att jag haft en kort men otroligt intensiv och stormig förälskelse. När dom ljumma vindarna svept min kropp och när saltvattnet lagt sig som ett extra lager och när sanden har letat sig in i hårbotten för att bosätta sig där. Så känns det. Och sen vaknar jag till hösten, jag vaknar inte ens. Jag blir abrupt örfilad av den krispiga kylan och graderna som sjunker och värken som kommer.</p> <p style="text-align: center;">Jag har haft ont i ryggen nu, i snart två veckor. Hur förklarar man det för någon. Hur förklarar man hur det är att gå runt och ha konstant ont? Och att själv veta att det här kommer pågå hela jäkla livet. Det går inte. Oförklarligt. Jag hade glömt hur det kändes, hur det sticker nere i ländryggen och hur den ilande känslan håller i sig.</p>
