Snart har ett dygn av 2020 passerat. Vi är inne i ett nytt årtionde. Det här året har rusat förbi mig. Det här årtiondet har rusat förbi. Tid är en så konstig sak. Omöjligt att greppa. Det är som att den sipprar mellan våra fingrar utan att vi själva är medvetna om det. Därför är det verkligen så viktigt att försöka vara här och nu. Hur töntigt det än låter. Tid är det vi alltid vill ha mer av, trots att vi vet att det omöjligt. Jag tänker på hur mycket som hänt detta året, men också på hur mycket som hänt detta årtionde. 2010 var jag 13 år gammal. Jag hade precis börjat tjäna pengar på att blogga. Tänk om jag vetat då, att sociala medier skulle bli mitt heltidsjobb. Min inkomstkälla. Det är så mycket som hänt. Jag gick från att vara ett barn till att bli vuxen. Jag fick min diagnos barnreumatism och jag har under detta årtionde fått lära mig att leva med den och acceptera den. Det har hänt så mycket. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Det har varit så många låga dalar och höga toppar. Jag hamnade i en depression och ville inte leva längre. Jag trodde livet var över. Att det var bättre om jag inte fanns. Det är det tuffaste jag någonsin gått igenom. Önskar ingen att hamna i en depression. Men jag lyckades ta mig ut det, även om jag blev en annan person. Jag är frisk, men spåren kommer alltid att finnas kvar där inne. Jag blev en annan Nicole efter det. Nu vill jag leva och jag är evigt tacksam för den hjälp jag fick. I år kommer jag gifta mig, med mannen i mitt liv. Tänk om jag hade kunnat berätta för mig själv då, att livet vänder. Hur jobbigt det än är. Så vänder det. Ljuset i tunneln kommer att komma, även om det tar lång tid. I mars 2015 träffade jag Eric. Mannen i mitt liv. Mannen jag ska gifta mig med. Mannen jag vill spendera resten av livet med. Vi har gjort en helt sinnessjuk resa ihop som jag alltid kommer att bära med mig. Köpt lägenhet, skaffat Frank och förlovat oss. Tänk att våra vägar korsades och tänk att jag fick träffa kärleken i så ung ålder. En av livets högsta toppar. Skolan har aldrig riktigt varit för mig. Har aldrig riktigt passat in. Gymnasiet var ett rent helvete. Jag har nog aldrig pratat om det riktigt. Jag har aldrig känt mig så fri som när jag tog studenten. När jag stod med ryggen mot Norra Real och visste att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot där. Min kropp blev en massa kilo lättare och för varje steg jag tog, kändes det som att jag flög fram. Jag visste att nu börjar livet på riktigt. Den här dagen hade jag drömt om, i så många år. Jag och Chloé var en dunder-duo under ett par år. Vi hade en av Sveriges största podcasts. Första ungdomspodden i Sverige. Det blev en sån succé att vi fick en egen realityserie på SVT. Det är något jag alltid kommer ta med mig. Känns fortfarande overkligt ibland. Har jag verkligen haft en egen realityserie på SVT? Något av det jobbigaste och häftigaste jag gjort. Jag har rest över hela världen. Sett så många nya platser och varit på många platser jag håller kärt. Att resa är det bästa som finns. Träffa nya människor, äta ny mat, och få förståelse för andra kulturer. Att jag har möjligheten att resa både för jobb och privat är det största privilegiet. Jag har börjat älska min kropp. Jag har slutat jämföra mig. Jag har istället börja inse hur mycket min kropp gör för mig. Hur den ställer upp i vått och torrt. Hur den alltid är där och alltid kommer att finnas där. Min kropp är perfekt som den är. Och jag duger precis såsom jag är. Jag har jobbat med företag jag bara kunnat drömma om. Jag har gjort kollektioner för både Nelly, Bikbok och Holdit. Gett ut min första bok. Skrivit kontrakt för en andra bok. Livet måste ha mörker för att vi ska kunna se ljuset. Hade vi inte haft våra djupa dalar hade vi aldrig kunnat uppskatta våra höga toppar fullt ut. Utan alla motgångar hade inte jag blivit den jag är idag. Jag är stark och envis. Och det är jag, för att jag behövt vara det. Livet är inte enkelt men det är också det som gör livet alldeles underbart ♥
