<p style="text-align: center;"> </p> <p style="text-align: center;"><strong>Det här året</strong> <strong>och den här perioden</strong> är inget jag någonsin kommer glömma bort. Den kommer finnas kvar i minnet för alltid. Jag kommer berätta det här för kommande generation. Allt är som vanligt, trots att ingenting är som vanligt. Kanske kommer livet bli uppdelat. Före och efter.</p> <p style="text-align: center;">Jag har behövt logga ut och ta en paus från sociala medier senaste veckan. Det är så mycket som händer just nu. Saker jag inte känner för att dela här med er. Inte ännu. Stora beslut ska tas, saker jag sett framemot rycks ifrån mig och jobbet står för det mesta helt still. Det har inte varit tyst i mitt huvud på flera dagar. Mina egna tankar låter och stör. Det är som en virvelvind där inne, eller snarare en orkan.</p> <p style="text-align: center;">Livet har tagit tid ifrån mig. Er. Alla oss. Tid som vi alla blir bestulna på, något vi aldrig kommer få tillbaka. En del av våra liv är kastade ut i tomma intet. Världen slet den ifrån oss, stampade på den och kastade bort den. Som om den inte vore värd någonting. Kanske kommer vi från och med nu sluta ta livet för givet. Den här situationen har fått oss att tänka om. Omvärdera, omstrukturera. Hitta vad som är viktigt på riktigt. Vad vi mår bra av. Vad vår kropp behöver. Mitt i den här orkanen har jag insett hur viktigt det är för mig att träna och komma ut i naturen. Känna lukten av skog, träd och ren luft. Höra fågelkvitter medan jag tittar upp mot himlen. Jag ser hur fåglarna breder ut sina vingar och svävar iväg. En dag, snart, kommer vi också vara så fria.</p> <p style="text-align: center;">Träning har blivit min form av meditation. En timme där jag inte tänker på någonting annat än att röra på min kropp, lyfta tunga vikter, svettas. När jag går in i träningslokalen är det som att jag lämnar den stora ryggsäcken som sitter på min rygg utanför. Den halkar ner från axlarna och dunsar ner i marken. Den lämnar jag där. Den går inte att ta med in, men så fort jag kliver ut genom dörren igen, åker ryggsäcken upp igen. Omedvetet. Jag plockar upp den, utan att jag reflekterar.</p> <p style="text-align: center;">Snart hoppas jag att ljuset i tunneln kommer. Snart hoppas jag att solstrålarna börjar leta sig in på riktigt. Under huden. I livet. För ljuset i tunneln finns. Än om långt borta. Någonstans finns det. Vi måste bara hålla ut. Orka. ♥</p>
