Ibland kan jag bli så jäkla förbannad på folk som ljuger, på folk som sprider lögner och främst på folk som sviker....som sagt förbannad och besviken och ledsen. Är nog lite arg även på mig själv att jag inte har förmågan att se eller känna av om en person är bra eller inte...Önskar att kompisar var som sedlar att man kunde kolla dom mot solen och se vilka som var falska och som var äkta. Känslorna tar över och allt inom mig kokar! Jag är troligen inte den lättaste att umgås med för att för mig finns det bara rätt eller fel och inget mittemellan men jag ljuger iallafall inte och hittar på elaka lögner bara för att förstöra. Jag vågar stå för mina handlingar och för det jag tycker och tänker även om jag kan ha fel (ovanligt ;) ) En situation kan vara när en av mina kompisar börjar umgås med en fd kompis. De börjar umgås med varandra så pass mycket att jag inte får plats eller rättar sagt jag vill inte få plats iom att jag inte vill umgås med min fd vän....vilket känns superskumt speciellt när det finns ganska allvarlig anledningar till att jag inte längre umgås med den sk före detta kompisen. Jo jag har ljugit...men inte för min egna skull utan för att skydda en person och personens rykte även om denna person inte fattar detta. Jag har varit och är JÄVLIGT schysst iom att jag hållit sanningen borta så att de andra inte får veta det h*n gjort, denna person förtjänar egentligen inte detta iom att h*n går och sprider falska rykten nu! Så tänk er för innan ni gör något som kan såra en vän! Och om ni sårat någon be om URSÄKT! Ursäkten kanske inte återställer handlingen men det är ju iallafall ett erkännande att personen gjort fel
