Usch mitt hjärta gör ont redan innan jag börjat skriva det här inlägget. Min bebis Frank ligger inne på sjukhuset och har gjort det sedan i lördags morgon och dom vet fortfarande inte vad det är för fel på honom (vi ska eventuellt byta sjukhus imorgon då vi är extremt missnöjda med sjukhuset där han behandlas idag). Det hela började i fredags när han lekte med en annan hund i hundrastgården, leken gick lite för vilt till och helt plötsligt låg Frank på rygg och kved. Sedan vägrade han äta, kissa, bajsa och låg bara i sin säng, grät och skakade. Då beslöt vi oss för att åka in med honom. Känns så hemskt. Vi får antagligen inte träffa honom förens på onsdag. Innan har jag alltid tyckt att folk överdrivit när dom pratat om sina hundar och tänkt att "sådär kan man ju inte känna för en hund". Men nu förstår jag VERKLIGEN. Han är ju vår bebis. Jag skulle göra allt för honom, bokstavligen. Enda jag gjort sedan i lördags är att gå runt och tänka på honom. Saknar honom så mycket! ♥
