När man känner | Nicole Falcianis blogg

Ni vet när man känner att nu räcker det. Att det kommer inte gå. Jag bara känner hur det inte kommer att gå. Jag känner bara att nu jag vill komma bort, bort från allt. Jag kommer liksom inte orka en till vinter, kommer inte orka ännu en till period av mörker och bara mörker. Ni vet när orken är på 0, när man inte vill göra någonting. Vill bara sova i min säng under duntäcket och vakna i mars igen.

Ännu 3 år av gymnasiet, ännu 3 år av plugg och prov, ännu 3 år av falskhet och falska förhoppningar. Jag orkar inte gå i skolan 5 dagar i veckan och bara plugga. Jag orkar inte med någonting.

Jag tror helt ärligt att det är därför folk i varma och soliga länder är trevliga. Ta bara Italien som exempel, alla är glad, dom strålar, strålar av glädje. De är sociala, de pratar med okända människor. Jag tror att solen påverkar oss, jag på sommaren är en helt annan person. Jag är glad hela tiden. Men på vintern så orkar jag ingenting, vill bokstavligen bara vara hemma och slöa. Jag behöver hitta tillbaka till gamla glada Nicole. Jag har varit en helt annan person sen i somras. Hittar nästan ingen glädje i någonting jag gör.

Ni vet när man inte känner igen sig själv heller? Det har inte jag gjort sen augusti. Förut var jag den personen som strålade av glädje, som kunde hitta något bra i allt, man såg i mina ögon att jag var glad. Jag känner verkligen inte igen mig själv. Det syns i mina ögon att jag inte är den glada Nicole.

Att hitta på något nytt, att träffa någon som gör en glad, det hjälper, men det hjälper bara för den stunden. Det får mig att tänka på annat. Jag är så glad och tacksam att jag har mina föräldrar. Dom är dom ända som förstår och speciellt mamma. Dom som finns, när alla andra sviker och man står där själv. Då är det dom som hjälper en och stöttar. Skulle göra allt för dom. Det är dom som betyder allra mest för mig.

Nu blev det ett väldigt långt och deppigt inlägg. Men det behövs ibland också, för att visa att mitt liv är ingen dans på rosor. Jag mår dåligt som alla andra. Även om ni tror att jag lever det perfekta livet. Jag kanske gör det många drömmer om men samtidigt så handskas jag med min barnreumatism varje dag. Jag skriver inte om den, men den finns där varje dag. Så allt är långt ifrån perfekt.

Jag hoppas att jag hittar gamla Nicole snart, för det är dags nu. Men det som jag längtar allra mest till just nu är Italien. Att bara få vara med Clio och slappna av. Det är det som behövs - även om det bara varar för stunden så. Så är det guldvärt ♥