Jag tänkte att det var dags att prata om hur det går med min depression. Dels för att jag fått en hel del frågor om hur jag mår och hur det går/gått med depressionen men också för att det var längesedan jag skrev någonting om den. Jag blev deprimerad i början på 2016 och runt april 2016 så började jag äta antidepressiva. Jag tog antidepressiva fram till början av 2017 och sen dess har jag varit medicinfri, men långt ifrån 100% frisk. För inte alls längesen så tog jag tag i mig själv och började ÄNTLIGEN gå till en psykolog. Jag testade att gå 2 gånger på KBT men det var så psykiskt påfrestande att jag slutade. Att sitta öga mot öga med en totalt okänd människa och prata om sina innersta tankar är för mig helt ofattbart. Jag kan inte göra det. Har sedan barnsben alltid haft svårt för att prata känslor med folk, det är ett riktigt stort och jobbigt problem för mig. Men någon gång i somras kände jag att en svacka var påväg igen (kände mig allt mer nere och började få känningar på depressionen igen), och då beslöt jag mig väl för att nu är det fan dags att gå till en psykolog hur jobbigt det än är. Tack och lov hittade jag att det finns väldigt många onlinepsykologer som man kan prata med via antingen skype/facetime eller via röstsamatal. Det kändes som att jag hade hittat hem. Kontaktade en av dom jag hittade online och nu har vi pratat i snart 2 månader, en gång varje vecka. Och helt ärligt börjar det kännas lite bättre. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Svartsjuka, mitt kontrollbehov, farfar, mitt jobb, egentligen allt som kretsar i mitt huvud. En depression är någonting som tar lång tid att bli 100% frisk från. Jag känner fortfarande att jag ibland har perioder som svackar och perioder där jag mår sämre och har många mörka tankar. Tror det kommer ta lång tid tills jag blir samma gamla Nicole, om jag någonsin ens blir det? Låter så tragiskt att skriva så, men å andra sidan vill jag ju bara vara ärlig med er. ♥ _Vill ni veta mer eller har några frågor så får ni mer än gärna ställa dom!! _
