Nästa vecka har vi bott i Rom i ett halvår. Tiden flyger verkligen förbi. Det har gått så fort. Men samtidigt känns det här så självklart. Flytten till Rom har verkligen fått mig att inse att det inte är i Sverige jag vill bo i just nu eller framöver. Förutom vänner och familj så saknar jag faktiskt ingenting i Stockholm. Jag är dock inte säker på att Rom är staden jag kommer bo i för alltid men jag är säker på att det här är ett utav de bästa besluten jag tagit. Att kunna gå omkring i sommarkläder i slutet av september, kunna ta ett dopp i havet i princip året om, köpa en kaffe för mindre än 15 kronor. Allt det där lilla som ändå förgyller livet lite lite extra. Jag går förbi Colosseum nästan varje dag och varje gång går luften ur mig. Det är så vackert. Är det verkligen sant att jag bor här nu? Mitt hem, mitt nya liv är i Rom. Vi har börjat komma in i rutiner nu. Vi har hittat våra favoritrestauranger, vi har blivit tjenis med personalen på caféet där vi nästan alltid tar vårt morgonkaffe, jag har hittat en park som Frank gillar, vi har hittat våra träningsställen och jag börjar hitta utan Google maps. Men det har också varit oerhört tufft att flytta utomlands. Det har varit allt annat än en dans på rosor. Jag har gråtit fler gånger än vad jag har fingrar. Italiensk byråkrati har nog de allra flesta hört talas om. Och allt ni hört stämmer. Pappersarbetet tar aldrig slut. Men någonstans är det också viktigt, att gå utanför sin comfort zone, göra saker som känns jobbiga för det är sånt som man växer av. När det har varit som jobbigast har jag satt upp små mål och när jag uppnått dom har jag firat med något litet. Ett glas vin, köpa något jag suktat efter eller bara njuta av en ledig dag hemma. Men jag är så glad att vi gjorde det. Att vi vågade ♥
