Foton tagna av Patricia Recourt Jag ligger i sängen som konstigt nog är placerad mitt i rummet. Ser de två takfläktarna i periferien. Annars är det helt stilla och tyst här inne. Jag försöker ta in vad som händer. Vad jag får vara med om. Vad jag upplever. Det är så konstigt på något vis när en dröm man haft så länge, helt plötsligt går i uppfyllelse och man helt plötsligt befinner sig mitt i den. Overkligt. Svårt att ta in. Ogreppbart. Jag har sagt det många gånger förr. Trots att ingenting blev som jag trott det här året, så står jag här i Mexiko och får göra det största någonsin i min karriär. Något jag drömt om i flera, flera år. Som min bästa vän Frida skrev till mig nyligen ”varje slut är ju också en ny början”. Och så är det ju. En dörr stängs, en annan öppnas. Och nu blev det en jävla port som öppnades. Jag har fortfarande inte riktigt tagit in det, att jag ska få programleda. Jag försöker göra det. Suga in varenda liten sekund som jag står framför kameran. Eller när jag står i trailern och övar in manus. I de stunderna försöker jag säga till mig själv att jag borde klappa mig på axeln, vara stolt över mig själv. Ingenting är omöjligt. Och det har jag insett desto mer nu. Ingen dröm är för stor. Klyschigt men sant. Låt ingen skratta åt dig. Låt ingen trycka ner dig. Jobba hårt, tro på dig själv och visualisera dina mål. Varje slut är ju också en ny början Det har hänt så mycket i mit liv det här året. Tror inte det har undgått någon. Det finaste av allt är nog ändå att jag vågade ge mitt trasiga hjärta till någon. Och det värsta av allt, ja det är kanske att hjärtat går sönder igen, men nu vet jag att jag kommer överleva. Oavsett hur ont det gör, hur många tårar jag fäller eller hur många panikångestattacker jag får, så vet jag att jag kommer överleva. Och jag fick uppleva kärleken. En fin sådan. En där jag känner mig sedd, hyllad och värdefull. Oavsett vad som sker i framtiden. Så kommer jag att ta med mig det. Ta med mig honom. Jag trodde min förra kärlek var för evigt, men det visade sig att den inte var det. Jag har inte blivit cynisk, för jag tror fortfarande på kärleken. Det gör jag. Men jag har förstått att man aldrig har någon garanti på någonting alls. Jag trodde jag visste. Jag trodde vi skulle vara med varandra tills döden skiljde oss åt. Jag trodde det var vi mot världen. Men så var det inte. Den här nya kärleken kanske håller eller så gör den inte det. Men all kärlek behöver inte alltid hålla för att betyda något.
